Zaza vädrar sork...

Sotis på grönbete

Norrland mars 2009

Några dagar var det "lugnt i stugan". Sedan fick gråhunden Tikka upp ett spår och det tog inte lång tid innan hon hittat våra medresenärer. Vet inte vem som var mest skärrad dock - hunden eller katterna?

Jul igen...

Vi försökte ta julkort med varierande resultat... Det blir nog inga djurstjärnor av våra små vänner.





De var dock snälla och ställde upp.

Zaza apporterar sin favoritleksak

Hon är grå - hon är alert - hon är fantastisk!

Pokerhajen

Än en gång har vi varit uppe lite för länge och Sotis har i vanlig ordning vunnit av oss allt vi äger och har...

´Kattastrof´

Vårt nystädade gästrum har haft besök av en tornado som heter Sotis. I och med att även Zaza befinner sig i centrum på denna bevisbild, har han förmodligen haft god hjälp att försätta rummet i aktuellt skick.

Lådan på golvet innehåller diverse kattprylar och är i vanliga fall stängd med ett lock och inskuffad under sängen. Idag när jag kom hem från jobbet, hade lådan rullats ut, locket var bortplockat och innehållet mötte mig redan i hallen... Det verkar som att även gästsängen med tillhörande kuddar dragits in i katastrofzonen. Som synes verkar kissarna (som vanligt) lätt förvånade över röran och uppträder som om de inte har en aaaaning om vad som hänt:)

Ögonblicksbild

Zaza har en tendens att bli chockerad över vad Sotis tar sig för. På den här bilden syns det extra tydligt :)

Mer kissar i fjällen...

Sotis softar med sin leksak "grodan".


Zaza vill gärna gå ut och käka lite gräs.


Haren som knappt syns i det höga gräset vet inte att den är iakttagen av...


...Två pantrar i ett köksfönster.

Sotis socialiserar

Sotis gillar barn och barn gillar Sotis. Det råder dock en ömsesidig misstänksamhet och en viss försiktighet vid de här mötena.
Filmen visar hur Sotis och vår lilla släkting Emmely bekantade sig med varandra i Norrland nu i somras. (Det kan se lite underligt ut, men Sotis har selen på sig när han ligger på serveringsbordet...)

Vi har varit iväg en sväng till goda vänner på andra sidan av Sverige. Katterna fick återigen (för Zaza var det tredje gången och för Sotis andra) ta in på kattpensionatet i Almunge. Gunilla - etablissemangets ägarinna - tog som vanligt hand om dem på bästa sätt. Vår lilla primadonna Zaza fastnade även på bild som visades på Gunillas blogg.

Sommarslarv

Jag har varit dålig med att uppdatera kattbloggen, så nu är det verkligen dags. Mycket har hänt sedan maj, Sotis har bland annat varit på sin första långresa med bil då vi var på vår årliga sommartripp till Södra Lappland. Han var jätteduktig och började inte visa tecken på att han var riktigt uttråkad förrän vid Sollefteå ungefär. På hemvägen sov båda katterna hela vägen efter en händelserik semesterresa.
Sotis har blivit väldigt duktig på att gå i koppel och satt och jamade ivrigt vid altandörren varje morgon, men bara om det var soligt väder...
Har upptäckt att han gillar att gå långa promenader och beter sig i stort sett som en hund då vi är ute. Zaza däremot tycker bara det är trevligt att få komma ut och äta lite gräs. Hennes upptäcktsfärder är alltså något kortare.

På bilden ligger Sotis i mitt knä och även mitt i morgontidningen. Han gillar att vara där vi är och Zaza brukar också hålla sig i närheten. De är som mest sällskapssjuka när vi inte har gäster - däremot kan gästernas väskor få sig en grundlig undersökning...
Som alla katter har även våra katter behov av att vara ifred ibland. Sotis har inrett en liten hemlig hörna till sig i en korg som står ovanpå tvättmaskinen och dit Zaza inte hittar.
Zaza har sin sovkorg som fredad zon och där ser hon till att Sotis inte sätter sin tass.

Jag hoppas jag kan hitta några semesterbilder eller ev. en liten filmsnutt i någon av kamerorna med lite fler bilder. Uppdaterar inom kort.

Äta bör man...

...och när det vankas tonfisk är våra kissar väldigt sams och enade.

Däremellan jagar de gärna varandra och kollar vem som är "herre på täppan", eftersom sådana saker måste kollas och ställas till rätta ett par gånger om dagen.
Då ledarskapet sätts på prov är alla vägar tillåtna - reglerna är borttagna och man kan egentligen välja vilka vägar man vill - bara det går snabbt och är oväntat.
Ibland när vi kommer hem från jobbet hittar vi spår efter de här jakterna. Den första "olyckan" tror vi Sotis gjort sig skyldig till, eftersom han gillar fönster.

Den andra olyckan (där fragment från min kaffekopp är inringade med grönt), misstänker vi att Zaza ligger bakom - hon genar gärna över köksbordet när det är bråttom.

Som tur är råkar vi inte ut för de här överraskningarna särskilt ofta, men ibland har olyckan varit framme. Det är rätt kul att se hur katterna själva verkar väldigt överraskade över förändringarna. "Nämen, vad konstigt - det ligger jord på hela golvet". Så tittar de på oss som för att få en förklaring. De är inte dumma!

Sommarkänslor

Det skulle bli sol och värme - vi åkte till landet!
Allt blev som förväntat. Solen stod högt, gräset var nytt och grönt och det var en rasande fart på fåglar, ekorrar och humlor. Asspännande för två vintertrötta missar.
För Sotis del var det premiär i nya selen. Det gick bra. Han hade lite problem med balansen innan han vant sig vid att ha något på sig, men sedan smög han sig nyfiket ut, "kröp" ett varv runt huset innan han vågade sig längre bort. Tyckte skogen var väldigt, väldigt stor och trampade väldigt försiktigt på marken, som både knakade och knastrade...

Zaza sprang direkt ner till vattnet och nosade igenom hela strandlinjen, fnös, tittade mot solen, nös och sprang upp till huset igen. Sedan nöjde hon sig med att snoka omkring längs husväggen och äta gräs.

Livet går vidare

Vårt nytillskott hette Plopp när han kom. Vi har försökt kalla honom det, men han har inte lystrat - däremot har han kommit farandes som ett jehu då vi ropat Sötis eller Kissen. Därför har vi helt enkelt döpt om honom till Sotis, vilket också har fungerat väldigt bra och dessutom passar då han har en härligt sotig färgteckning.

Han och Zaza tumlar runt ibland och "skuggboxas", men oftast verkar de vara kompisar. Både Sotis och Zaza apporterar leksaker, så vi har fullt upp framför TV´n om kvällarna.
För ca två veckor sedan blev Sotis kastrerad och öronmärkt. Han har återhämtat sig bra och det verkar inte ha uppstått några större personlighetsförändringar :)
Det enda vi märkt är att han slutat med sina "marsjamanden" - nu kurrar han mest när han vill ha uppmärksamhet eller sätta igång ett kapplöpningsrace med Zaza!
Han har även fått en god lokalkännedom och även hittat de lite mer dolda guldställena i lägenheten...

Pysen hemma och vi har blivit med ny katt

Pysens aska har kommit hem och förvaras på ett ombonat och säkert ställe tills vi har bestämt oss för ett bra ställe att strö ut, alternativt begrava honom. Vi har tittat lite på en djurkyrkogård på Djurgården, men har inte helt räknat bort de ställen där vi har tillgång till mark och där Pysen själv gillat att vara.

Det har varit jobbigt för alla i flocken och det blev ett stort tomrum efter vår lille katt. Zaza var den som sörjde mest och gick runt och letade och "lät" efter honom. Hon började komma till oss med leksaker mitt i natten när vi sov som bäst och mjauade uppfordrande. Då förstod vi att det var dags att vidga vyerna och se oss om efter en ny kompis till henne. Vi var runt och tittade på en del katthem, men hittade inte de rätta vibbarna. Då kollade vi på "Blocket" och hittade en annons om en 10 månader gammal hane, 50% helig birma och mycket kelig. Honom ville vi träffa! Vi bestämde tid och åkte och tittade på honom, vi tog inte med kattburen för att inte göra det för enkelt för oss. Efter cirka 5 minuter hade vi bestämt oss. Det var en stabil krabat med pigga ögon, tjock svans och hade det inte varit för några små vita fläckar, hade det varit en riktig panter! Vi åkte hem och hämtade kattburen...

Så här såg det ut när han landade! Zaza var mycket intresserad och kurrade vänligt...

Det tog inte lång tid innan han hittat en fåtölj att trona i heller.
Efter en stund började de känna av varandra mer. Det blev en del morr och lite väs, men efter att jag introducerat påfågelfjädern, hoppade de efter den bredvid varandra. Sedan var isen bruten. Två dagar senare tvättade Zaza vår nye vän lite försiktigt, så det kommer nog att gå jättebra!

Vi får tacka Alekcandra med familj för förtroendet att de bestämde sig för att han skulle få komma till oss.
Alekcandra sålde sin katt för att få tid med den i övrigt växande familjen och vi lovar att vi kommer att ta väl hand om honom!

Provsvar

I onsdags ringde veterinären som utförde Pysens undersökning. Hon berättade om provsvaren. De visade kraftiga inflammationer i både magsäck och tarmar och hon sa att det skulle ha blivit väldigt svårbehandlat och att om Pysen klarat den första kortisonbombningen, skulle han sedan blivit beroende av livslång medicinering i form av kortison. Hon var jätteledsen över vad som hänt och berättade att de pratat väldigt mycket om Pysen och "stött och blött" hur det kunde bli som det blev.
Jag hade varit rädd för provsvaren, men efter att veterinären ringt kändes det bättre. För Pysens skull var det nog bäst som hände.

Jag hörde talas om något som heter Crohns sjukdom.
Eftersom katter kan drabbas av det mesta som människor kan drabbas av, är det inte helt otroligt att han led av något i stil med den sjukdomen.

Pysen är död

Han avled igår lugnt och stilla på Bagarmossens djursjukhus. Det gick inte att göra mer för honom och idag känns det som att vi aldrig kommer att komma över det faktumet och att vi har en lång och mycket tuff sorgeperiod framför oss.
Man kan inte förstå hur det är att förlora ett husdjur om man aldrig haft något. Det är inte "bara en katt". Det är en flock-/familjemedlem, en egen liten tokig individ, en hjärtevärmare, en kompis som alltid är glad att se en och ett ständigt nyfiket och lojalt sällskap. Enda nackdelen med att adoptera små fyrfota vänner är att de kan bli sjuka och som i Pysens fall, dö i förtid.

Jag kanske skrivit för mycket om hans sista timmar, men jag behövde verkligen få ur mig det. Det var otäckt att se honom tackla av.

Berättelsen om Pysen
Det började med att vår katt Zaza var lite ensam om dagarna. Hon är alltid pigg på att hitta på bus - har alltid engagerat oss väldigt med diverse leksaker som ska kastas av oss och hämtas av henne.
Från allra första början pluggade ena matten och jobbade skift - andra matten jobbade också skift och därför fanns nästan alltid någon tvåbening hemma att "sätta igång" något med. Då båda mattarna mer eller mindre började jobba kontorstid, konstaterade vi att Zaza skulle må bra av en kompis för att inte deppa ihop helt.
Vi konsulterade alltså Djurhjälpens hemsida igen. Döm om vår glädje då den allra sötaste lille kattunge dök upp. Vi såg direkt att det skulle kunna vara en lillebror till vår tossa - både utseendemässigt och på beskrivningen om vad han gillade och hur han var. De kallade honom Klas.

Vi åkte och hälsade på honom direkt och tycke uppstod från alla parters håll. Någon vecka senare kom han hem till oss och efter en viss skepsis började han och Zaza bekanta sig med varandra...väldigt försiktigt först...

Vi döpte om honom till Pysen, för att han såg ut som en sådan och det gick inte lång tid innan katterna fann varandra.


Ingen av katterna har kunnat skyllas för att vara storvuxna. De är nätta individer som föredrar torrfoder framför burkmat, men gärna låter sig frestas av lite tonfisk eller något annat ur havets djup då och då. Pysen hade en förkärlek för fisk och potatis. Vi fick berättat för oss att han var inlämnad till Djurhjälpen av en gammal man vars katt hade fått ungar och att han inte riktigt vetat vad han skulle göra med dem. Man trodde att han eventuellt haft Pysen instängd i en garderob eller liknande (Pysen hatade stängda dörrar) och matat honom med just fisk och potatis. Var Pysens mamma tagit vägen förtäljde inte historien och Pysen fick lära sig att äta kattmat hos Djurhjälpen. Man vet inte riktigt vad han råkade ut för innan han hamnade där och vi kan aldrig veta om eventuella upplevelser bidragit till senare hälsoproblem.

Pysen och Zaza vid matskålarna. Till och med svansföringen var identisk!

Pysen var full av överraskningar och man visste aldrig riktigt var man skulle hitta honom.

Det var mycket fart under tassarna och jag antar att han skulle passa in under rubriken: mycket social katt.
Jag kallade honom "skuggan". Han gillade att vara med i soffan och kolla på TV - men helst under filten, han sov hos oss på nätterna när han inte hade galopprace i vardagsrummet, han var alltid med mig in i duschen på morgonen - även om han inte hängde med in i själva duschutrymmet, men han var alltid med vad det än gällde. han gillade att vara i närheten. Så fort man bytte rum, hängde han på. Han ville inte alltid vara i knät, men i närheten fanns han ständigt. De enda gångerna han ville vara ifred sökte han upp sin klättermöbel - helst ville han ligga högst upp och blicka ut över domänerna.

Om den positionen någon enstaka gång var tagen, dög det med något annat tillhåll

, men oftast var han herre på täppan - det tog nämligen ett bra tag för Zaza att lära sig att komma ända upp dit...
En riktig liten buse var han alltså vår lille pys - han for runt med leksaker, jagade Zaza och oss och jamade högt och påhejande för att inspirera oss till ännu mera bus. Inte en skrattmuskel fick vila och inte en enda matta låg på sin plats efter hans raider.

Det är svårt att förstå hur en så pigg liten krabat kan bli så sjuk så fort. Det började med att han kräktes väldigt mycket och ofta. I slutet av sommaren var han så matt av kräkningarna att vi åkte in med honom till djursjukhuset. Där konstaterade de att han var uttorkad och allmänt hängig och lade in honom för att försöka få honom lite piggare och få honom att sluta kräkas så hysteriskt. Man behandlade utifrån teorin att han hade "gastroentrit". Han fick dropp och magmedicin och när vi hämtade honom efter några dagar var han på alerten igen och ivrig att få följa med. Efter den här incidenten var det lugnt en tid, men så började han kräkas igen och arbetade snart upp sig i sina antal ggr/dag. Det var hemskt att se honom hulka med hela sin lilla kropp. Det började bli för mycket och för ofta och vi bestämde oss för att konsultera veterinär igen. De behöll honom den här gången också, men började prata med oss om att göra en undersökning som inte lät alltför kul - en gastro-&endoskopiundersökning för att ta prov och se vad det var som utlöste kräkningarna.
Det var så svårt för oss att förstå hur han kunde vara så pigg och alert mellan kräkningarna. Han hade aptit och fin päls och verkade inte "sjuk" förutom att han sprang och kräktes hela tiden. Eftersom vi gärna ville ta reda på om vi på något sätt kunde underlätta för honom - om det fanns någon medicin eller så, bokade vi tid för den där undersökningen.

Sista dagen med Pysen
Han genomförde undersökningen i onsdags förmiddag. På eftermiddagen fick vi komma och hämta honom. Han var väldigt trött och slank snabbt som ögat in i sin bur och lade sig tillrätta. Vi åkte hem med honom och lät honom vara ifred på ett mörkt, ombonat och lugnt ställe. Jag sov med honom på soffan den natten, så jag skulle höra om han försökte äta eller gå på lådan. På morgonen var han fortfarande väldigt trött. Jag hade feber och var hemma med honom. Vi låg som två klubbade sälar och glodde på gamla Disneyfilmer - han hade hasat upp i soffan och lagt sig på min arm. Vid lunchtid bar jag honom till lådan och han gjorde både nr 1 och 2. Jag tyckte det började arta sig och han verkade lite mindre trött. På eftermiddagen började han dricka själv. Han drack och drack och så somnade han med huvudet i vattenskålen. Då blev jag orolig på riktigt. Han blev mindre och mindre kontaktbar, men spratt till ibland och masade sig till vattenskålen och drack. Vid det här laget hade jag alla alarmklockor ringandes i öronen och när jag kom tillbaka efter att ha bytt om till jeans, låg han med fötterna i matskålen och hela magen i vattenskålen. Andra matten kom hem och vi kastade oss iväg till sjukhuset. Vi blev väl emottagna - som vanligt kan man väl säga då det nu var fjärde gången vi kom in med samma katt - de verkade lite oroliga över att han var så slö, men menade att de nog skulle få honom på benen igen med lite dropp och medicinsk expertis. Vi klappade på det lilla byltet som nu inte rörde sig alls, såg hur sköterskan flyttade över honom till en av sjukhusburarna, tog vår tomma bur och åkte hem. Någon timme senare ringde veterinären och sa att Pysen höll på att bli dåligare, men han var tvungen att avsluta samtalet och kasta sig över Pysen, för nu höll han på att bli riktigt dålig. Några minuter senare ringde han igen och sa att det inte fanns något att göra och att det bästa vore om vi lät Pysen somna in. Hur reagerar man då? Vi fattade ingenting. Vi lämnade ju in honom för att han skulle bli bra - och så ska han dö? Vi sa så klart att veterinären skulle göra det som verkade bäst för Pysen.
Efter ett tag ringde han igen och sa att Pysen gått bort på ett fridfullt sätt och så förklarade han lite mer om vad som hänt. Tydligen hade hans allmänkondition varit så dålig att det inte gått så bra med nedsöving/undersökning. Veterinären hade röntgat Pysen och hittat en massa luft vid ryggraden. Den luften hade förmodligen läckt från lungorna och det var inte omöjligt att hjärnan var påverkad. Det är tydligen omöjligt att avhjälpa en sådan situation - att det är kört när det hamnar luft på fel ställen i kroppen. Jag kan inget om sådant och tänker inte spekulera vidare, men klart är att Pysen var sämre än vad vi hade förstått. Veterinären frågade om vi ville obducera honom, men vi tyckte det kändes onödigt. En obduktion skulle ju inte ge oss honom tillbaka. Vi bad dem kremera honom och vi ska få hämta askan om 2 veckor.

Det är svårt att få ner i ord hur mycket den där lilla katten betytt för oss, men vi är tacksamma att vi fick 2 1/2 år med honom och vi hoppas och tror att han upplevde ett bra liv hos oss. Så mycket kärlek vi fått i form av buffanden, strykanden och tillgivna jam och kurranden, så tror vi att han älskade oss lika mycket som vi älskade honom.
Sov gott, Pysen!

Jul igen

I år har vi köpt en riktig gran, vilket uppskattades av julfirarkommittén...

Då den var upprest och klädd, kunde man faktiskt låtsas att man var ute i skogen och låg och softade som vilket lodjur som helst!

Syhjälp

Jag har sytt nya köksgardiner och Pysen hjälpte mer än gärna till!

Kattpensionat

Mattarna åkte till Danmark en vecka. Det är inte ofta vi åker någonstans dit pälsbollarna inte kan följa med, men den här gången skulle vi på kroferie och misstänkte att våra luddisar förmodligen inte skulle bli så uppskattade av kroerna.
I vanliga fall har vi kattvakter som bor hemma hos oss när vi är borta, men den här gången bestämde vi oss för att prova ett nytt grepp. Kanske kissarna också behöver komma bort ett tag, tänkte vi :)
Vi började titta runt bland de kattpensionat som stod till buds i Stockholmstrakten och föll ganska snart för ett ställe som hette Almunge.
Vi ringde och bokade tid.
Dagen innan vi åkte till Danmark, åkte vi så till den lilla gården Almunge. Vi träffade en sprudlande energisk och glad dam som byggt upp kattverksamheten från början. Vi fick följa med in och se hur kissarna skulle bo. Varje katt eller kattpar hade varsitt "rum" med egen utgång till inhägnad trädgård. Allt var jättefint och verkade väl genomtänkt.
Damen, som hette Gunilla, hade ett gäng får och lite andra djur på gården också och dagarna tillbringade hon mycket tid inne hos katterna och satt där och kardade ull och sydde.

Jag kan verkligen rekommendera pensionatet! Prisvärt, trevligt och helt och hållet organiserat för katternas bästa.
När Zaza och Pysen åkte hem, fick de med sig en liten kudde med kattmynta och en påfågelfjäder...