Pysen är död

Han avled igår lugnt och stilla på Bagarmossens djursjukhus. Det gick inte att göra mer för honom och idag känns det som att vi aldrig kommer att komma över det faktumet och att vi har en lång och mycket tuff sorgeperiod framför oss.
Man kan inte förstå hur det är att förlora ett husdjur om man aldrig haft något. Det är inte "bara en katt". Det är en flock-/familjemedlem, en egen liten tokig individ, en hjärtevärmare, en kompis som alltid är glad att se en och ett ständigt nyfiket och lojalt sällskap. Enda nackdelen med att adoptera små fyrfota vänner är att de kan bli sjuka och som i Pysens fall, dö i förtid.

Jag kanske skrivit för mycket om hans sista timmar, men jag behövde verkligen få ur mig det. Det var otäckt att se honom tackla av.

Berättelsen om Pysen
Det började med att vår katt Zaza var lite ensam om dagarna. Hon är alltid pigg på att hitta på bus - har alltid engagerat oss väldigt med diverse leksaker som ska kastas av oss och hämtas av henne.
Från allra första början pluggade ena matten och jobbade skift - andra matten jobbade också skift och därför fanns nästan alltid någon tvåbening hemma att "sätta igång" något med. Då båda mattarna mer eller mindre började jobba kontorstid, konstaterade vi att Zaza skulle må bra av en kompis för att inte deppa ihop helt.
Vi konsulterade alltså Djurhjälpens hemsida igen. Döm om vår glädje då den allra sötaste lille kattunge dök upp. Vi såg direkt att det skulle kunna vara en lillebror till vår tossa - både utseendemässigt och på beskrivningen om vad han gillade och hur han var. De kallade honom Klas.

Vi åkte och hälsade på honom direkt och tycke uppstod från alla parters håll. Någon vecka senare kom han hem till oss och efter en viss skepsis började han och Zaza bekanta sig med varandra...väldigt försiktigt först...

Vi döpte om honom till Pysen, för att han såg ut som en sådan och det gick inte lång tid innan katterna fann varandra.


Ingen av katterna har kunnat skyllas för att vara storvuxna. De är nätta individer som föredrar torrfoder framför burkmat, men gärna låter sig frestas av lite tonfisk eller något annat ur havets djup då och då. Pysen hade en förkärlek för fisk och potatis. Vi fick berättat för oss att han var inlämnad till Djurhjälpen av en gammal man vars katt hade fått ungar och att han inte riktigt vetat vad han skulle göra med dem. Man trodde att han eventuellt haft Pysen instängd i en garderob eller liknande (Pysen hatade stängda dörrar) och matat honom med just fisk och potatis. Var Pysens mamma tagit vägen förtäljde inte historien och Pysen fick lära sig att äta kattmat hos Djurhjälpen. Man vet inte riktigt vad han råkade ut för innan han hamnade där och vi kan aldrig veta om eventuella upplevelser bidragit till senare hälsoproblem.

Pysen och Zaza vid matskålarna. Till och med svansföringen var identisk!

Pysen var full av överraskningar och man visste aldrig riktigt var man skulle hitta honom.

Det var mycket fart under tassarna och jag antar att han skulle passa in under rubriken: mycket social katt.
Jag kallade honom "skuggan". Han gillade att vara med i soffan och kolla på TV - men helst under filten, han sov hos oss på nätterna när han inte hade galopprace i vardagsrummet, han var alltid med mig in i duschen på morgonen - även om han inte hängde med in i själva duschutrymmet, men han var alltid med vad det än gällde. han gillade att vara i närheten. Så fort man bytte rum, hängde han på. Han ville inte alltid vara i knät, men i närheten fanns han ständigt. De enda gångerna han ville vara ifred sökte han upp sin klättermöbel - helst ville han ligga högst upp och blicka ut över domänerna.

Om den positionen någon enstaka gång var tagen, dög det med något annat tillhåll

, men oftast var han herre på täppan - det tog nämligen ett bra tag för Zaza att lära sig att komma ända upp dit...
En riktig liten buse var han alltså vår lille pys - han for runt med leksaker, jagade Zaza och oss och jamade högt och påhejande för att inspirera oss till ännu mera bus. Inte en skrattmuskel fick vila och inte en enda matta låg på sin plats efter hans raider.

Det är svårt att förstå hur en så pigg liten krabat kan bli så sjuk så fort. Det började med att han kräktes väldigt mycket och ofta. I slutet av sommaren var han så matt av kräkningarna att vi åkte in med honom till djursjukhuset. Där konstaterade de att han var uttorkad och allmänt hängig och lade in honom för att försöka få honom lite piggare och få honom att sluta kräkas så hysteriskt. Man behandlade utifrån teorin att han hade "gastroentrit". Han fick dropp och magmedicin och när vi hämtade honom efter några dagar var han på alerten igen och ivrig att få följa med. Efter den här incidenten var det lugnt en tid, men så började han kräkas igen och arbetade snart upp sig i sina antal ggr/dag. Det var hemskt att se honom hulka med hela sin lilla kropp. Det började bli för mycket och för ofta och vi bestämde oss för att konsultera veterinär igen. De behöll honom den här gången också, men började prata med oss om att göra en undersökning som inte lät alltför kul - en gastro-&endoskopiundersökning för att ta prov och se vad det var som utlöste kräkningarna.
Det var så svårt för oss att förstå hur han kunde vara så pigg och alert mellan kräkningarna. Han hade aptit och fin päls och verkade inte "sjuk" förutom att han sprang och kräktes hela tiden. Eftersom vi gärna ville ta reda på om vi på något sätt kunde underlätta för honom - om det fanns någon medicin eller så, bokade vi tid för den där undersökningen.

Sista dagen med Pysen
Han genomförde undersökningen i onsdags förmiddag. På eftermiddagen fick vi komma och hämta honom. Han var väldigt trött och slank snabbt som ögat in i sin bur och lade sig tillrätta. Vi åkte hem med honom och lät honom vara ifred på ett mörkt, ombonat och lugnt ställe. Jag sov med honom på soffan den natten, så jag skulle höra om han försökte äta eller gå på lådan. På morgonen var han fortfarande väldigt trött. Jag hade feber och var hemma med honom. Vi låg som två klubbade sälar och glodde på gamla Disneyfilmer - han hade hasat upp i soffan och lagt sig på min arm. Vid lunchtid bar jag honom till lådan och han gjorde både nr 1 och 2. Jag tyckte det började arta sig och han verkade lite mindre trött. På eftermiddagen började han dricka själv. Han drack och drack och så somnade han med huvudet i vattenskålen. Då blev jag orolig på riktigt. Han blev mindre och mindre kontaktbar, men spratt till ibland och masade sig till vattenskålen och drack. Vid det här laget hade jag alla alarmklockor ringandes i öronen och när jag kom tillbaka efter att ha bytt om till jeans, låg han med fötterna i matskålen och hela magen i vattenskålen. Andra matten kom hem och vi kastade oss iväg till sjukhuset. Vi blev väl emottagna - som vanligt kan man väl säga då det nu var fjärde gången vi kom in med samma katt - de verkade lite oroliga över att han var så slö, men menade att de nog skulle få honom på benen igen med lite dropp och medicinsk expertis. Vi klappade på det lilla byltet som nu inte rörde sig alls, såg hur sköterskan flyttade över honom till en av sjukhusburarna, tog vår tomma bur och åkte hem. Någon timme senare ringde veterinären och sa att Pysen höll på att bli dåligare, men han var tvungen att avsluta samtalet och kasta sig över Pysen, för nu höll han på att bli riktigt dålig. Några minuter senare ringde han igen och sa att det inte fanns något att göra och att det bästa vore om vi lät Pysen somna in. Hur reagerar man då? Vi fattade ingenting. Vi lämnade ju in honom för att han skulle bli bra - och så ska han dö? Vi sa så klart att veterinären skulle göra det som verkade bäst för Pysen.
Efter ett tag ringde han igen och sa att Pysen gått bort på ett fridfullt sätt och så förklarade han lite mer om vad som hänt. Tydligen hade hans allmänkondition varit så dålig att det inte gått så bra med nedsöving/undersökning. Veterinären hade röntgat Pysen och hittat en massa luft vid ryggraden. Den luften hade förmodligen läckt från lungorna och det var inte omöjligt att hjärnan var påverkad. Det är tydligen omöjligt att avhjälpa en sådan situation - att det är kört när det hamnar luft på fel ställen i kroppen. Jag kan inget om sådant och tänker inte spekulera vidare, men klart är att Pysen var sämre än vad vi hade förstått. Veterinären frågade om vi ville obducera honom, men vi tyckte det kändes onödigt. En obduktion skulle ju inte ge oss honom tillbaka. Vi bad dem kremera honom och vi ska få hämta askan om 2 veckor.

Det är svårt att få ner i ord hur mycket den där lilla katten betytt för oss, men vi är tacksamma att vi fick 2 1/2 år med honom och vi hoppas och tror att han upplevde ett bra liv hos oss. Så mycket kärlek vi fått i form av buffanden, strykanden och tillgivna jam och kurranden, så tror vi att han älskade oss lika mycket som vi älskade honom.
Sov gott, Pysen!